vernissagedax

Då var det snart dax för att blotta sig igen, visa en inre bild och få respons. Det här är bland det svåraste jag vet. Varför ska det vara så laddat för? Jag borde vara glad för att jag får ställa ut. Det är väl själva syftet med att skapa, att man ska dela med sig av det? Men tänk om ingen tycker om det! Tänk om det går åt skogen?! Än sen då. Vem bryr sig? Jag bryr mig... inte alls. Det här med att ta emot kritik kräver en hel del av en tror jag. Man ska vara öppen och tacksam för konstruktiv och positiv kritik, men distansera sig från det negativa. För som konstnär har man rätt att uttrycka sig som man vill. Ingen kan påpeka att det är rätt eller fel. Vem har ens rätt att säga att man behärskar eller inte behärskar en teknik? Jag målar på mitt sett, det är mitt språk. Jämfört med en Da Vinci så målar jag som en intilligensbefriad höna, ja... men min ambition kanske inte är att måla som Da Vinci. Vi har ju alla inre språk att uttrycka, och alla är olika. Konstens variation är avtryck av personligheter.
Jag ska gömma mig bakom ett glas med salta pinnar och ett glas vitt vernissagevin. Vara en personlighet som uttrycker sig och är nöjd:)

Bon Iver – Skinny Love