Min vfu känns som en revansch i klassrummet. En revansch genom att förstå vad som händer mellan elever och lärare. Jag har sett mig själv när jag var elev, i andra elever. Jag har också sett de typiska grupperingarna och dess egentliga betydelse. Det har gett mig en ny sorts harmoni. Nu är jag i ett klassrum av en helt annan orsak, jag går genom en trång skolkorridor med säkra steg. Vinner respekt av de elever som tidigare hade tryckt ner mig. Uppmuntrar eleven som jag aldrig såg när jag själv var liten. Det är en stor upplevelse.
Skolans verklighet är vekligare än utbildningen, och hur man hanterar det är något jag funderar över. Min handledare har en välutarbetad yrkesroll som visar sig i hans sett att ha en balanserad distans till den här verkligheten. Inte privat, men personlig. Professionell men inte dryg. Seriös men lekfull. En riktigt bra förebild minsann för att bli en glad lärare.
Att vara en glad lärare var något som stod högt på listan en bra lärare som några elever gjort. Dom tyckte också att man skulle vara disciplinerad, för det fick dem att känna sig trygga. En flumpuckad och orolig vuxen är ju ingen man har förtroende för precis. Så som lärare är det viktigt att reflektera över vad man utstrålar. Utstrålar jag osäkerhet eller rädsla blir det stökigt och högljutt i klassrummet, och man kan lätt bli manipulerad av dominanta elever. Är jag däremot säker och utstrålar trygghet vinner jag elevernas uppmärksamhet, och min lärarroll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar